Från uteserveringen syns ett barn komma cyklandes. Barnet närmar sig obekymrat övergångsstället. I sista stund hinner mamman ifatt, river tag i barnets arm och börjar skälla. Under tiden är det ännu mindre syskonet i långsam takt på väg bakifrån. Mamman är för upptagen med att läxa upp storebrodern, att hon inte märker att det nu finns en ny fara att avvärja.
Det ännu mindre syskonet svänger lugnt in vid familjen, och de leder cyklarna över gatan. Vi har fått se en skymt av mammans och barnens dag — kantad av beskyddande och någon som hindrar en från att ha roligt. En klausul är ett tillägg. Det finns ett kontrakt, det bedöms också ha behov av en klausul.
I det här fallet handlar tillägget om att barnen tar hand om pappan när han kommer på besök. Det är en berättelse om en familj där ingen har namn eftersom de, som Khemiri säger, är sammantvinnade. Familjens överhuvud, pappan som är farfar, åker till Sverige för att hälsa på.
Men sonen, som är ganska nybliven pappa, har bestämt sig för att avsluta pappaklausulen. Han vill inte husera pappan eller sköta hans ekonomi längre. Sonen känner en hel del sorg, eftersom pappan ofta var frånvarande under uppväxten.
Khemiri är själv pappa till två små barn, och beskriver det som att han fått syn på sin tid. Och börjat renodla den. Väljer vilka poddar han ska sluta lyssna på, för att ha tid att skriva och prata om lego med sina barn. Sen blev jag pappa själv, vilket såklart var kopplat till massa kärlek.
Det som gjorde känslan intressant var att jag ibland kunde känna det där flyktbehovet. Som att jag inte kunde vabba i två månader och fortfarande vara jag. Det intressanta och svåra med att skriva om familjer är hur komplicerat allt är. En grupp människor har bott ihop i åratal, till synes slumpmässigt hopbuntade.
Man ingår i en gemenskap mer intim än någon annan, samtidigt kan man få känslan av att inte veta vilka personerna runt middagsbordet är. Jag har en grundkärlek till min pappa men i perioder hade vi inte kontakt. Jag ägnade mycket tid åt att förstå varför.