Krigsutbrottet medförde att alla partistrider upphörde i Storbritannien ; i kabinettet inkallades som krigsminister lord Kitchener. I Frankrike bildades den 27 augusti en nationell försvarsregering av ledande män från skilda partier René Viviani premiärministerAristide Briand justitie-Théophile Delcassé utrikes-Alexandre Millerand krigs-Alexandre Ribot finansministertvå socialistiska ministrar, Sembat och Jules Guesdemed flera.
När Paris syntes hotat av de anryckande tyskarna, flyttades 2 september regeringssätet till Bordeauxmen 8 december återvände regeringen till Paris. Belgiska folkets enighet betonades genom socialisten Émile Vanderveldes inträde i regeringen i augusti ; när tyskarna besatte nästan hela landet flyttades regeringens säte i oktober till Le Havre.
Även i Tyskland Blandade frågor krigsutbrottet nationella enighetsdemonstrationer, i vilka också socialisterna deltog. Osäkrare var sammanhållningen i Österrikedär regeringen av hänsyn till de tjeckiska, sydslaviska och ukrainska folkelementens hållning fann klokast att inte sammankalla parlamentet; däremot fortgick i Ungern det parlamentariska livet utan missljud.
Den ryske överbefälhavaren storfurst Nikolaj Nikolajevitj sökte 15 augusti genom ett manifest till polackerna om framtida autonomi under rysk spira försäkra sig om deras lojalitet, men möttes av kylig misstro; lika liten framgång hade trevande tyska maningar till polsk folkresning mot ryssarna.
Misslyckade var även osmanernas på tysk inrådan företagna försök att genom proklamering av "det heliga kriget" framkalla resningar i Egypten och bland de allierade makternas muslimska undersåtar. StorbritannienFrankrike och Ryssland förband sig genom en 5 september undertecknad deklaration i London att inte ingå separatfred och att inbördes samråda före framläggandet av några fredsvillkor.
I allmänna drag formulerades ententens krigsmål i ett tal av brittiske premiärministern H. Asquith den 9 novembervari han förklarade, att Storbritannien "ej skulle sticka svärdet i skidan, innan Belgien återfått allt och mer än allt vad det offrat, innan Frankrike var tillräckligt tryggat mot anfallshot, innan de små nationernas rätt ställts på oangriplig grundval och innan Preussens militära herravälde till fullo och slutgiltigt förstörts".
Häftiga anklagelser mot tysk krigföring i Belgien och Frankrike under krigets första månader framställdes och bidrog väsentligt att i Storbritannien och Frankrike framkalla nationalhat mot alla tyskar samt att mot dem påverka opinionen i de neutrala länderna.
De neutrala staternas sjöfart hade redan under krigets första månader avsevärt lidit genom de krigförandes avsteg från gällande sjökrigsrättsådan denna sammanfattats i Londondeklarationen av ; särskilt gällde detta tyskarnas mineringar i Nordsjön och Storbritanniens därpå följande förklaring 2 november av Nordsjön som "militärt område".
Ytterligare ökades dessa de neutralas besvärligheter genom den tyska förklaringen av 4 februari om farvattnen runt de brittiska öarna som krigsområde, där även neutrala fartyg löpte fara att sänkas, samt en brittisk "Order in council" av 11 mars samma år om kontroll för att hindra skeppsfart till och från Tyskland.
Mot bägge dessa åtgärder avgavs från neutralt håll resultatlösa protester. Vid sänkandet av de brittiska passagerarångarna "Lusitania" 7 maj och "Arabic" 26 augusti omkom även amerikanska medborgareoch notväxlingen därom mellan Förenta staterna och Tyskland ledde till tyskt villkorligt löfte 1 september att inte sänka passagerarfartyg utan varning och utan tryggande av icke-kombattanters liv.
Förenta staterna hävdade april mot Tyskland sin rätt att sälja ammunition till de krigförande allierade och fann sig i ententemakternas vägran att medge export av livsmedel till den civila befolkningen i centralmaktsstaterna. Stark spänning mellan Förenta staterna och centralmakterna framkallades av tyska agenters anbringande av bomber och helvetesmaskiner på ammunitionslastade amerikanska fartyg och framkallandet av strejker vid amerikanska ammunitionsfabriker återkallande, under påtryckning från Washingtonav österrikiske ambassadören Dumba i oktober och av de tyska militär- och marinattachéerna Franz von Papen och Boy-Ed i december Våren fördes, under medverkan av tyske ambassadören i Rom furst Bernhard von Bülowlivliga underhandlingar mellan Österrike-Ungern och Italien om österrikiska landavträdelser till Italien som pris för dess fortsatta neutralitet, österrikiske utrikesministern Berchtold avgick till följd därav i januari och ersattes av den medgörligare baron Stephan Burián men ententemakternas anbud till Italien överträffade vad som kunde bjudas från Wien, och den 23 maj förklarade Italien krig mot Österrike-Ungern; krigsförklaring mot Osmanska riket följde 27 augustimen med Tyskland gick man tills vidare inte längre än till avbrytande av de diplomatiska förbindelserna.
Japan anslöt sig i oktober och Italien i november till avtalet av 5 september mellan de allierade om att inte avsluta separatfred. Centralmakterna å sin sida vann en ny bundsförvant i Bulgarien, som trotsade ett ryskt ultimatum av 4 oktober om brytning inom 24 timmar med "den slaviska sakens fiender" och 13 oktober gick till anfall mot Serbien.
I Grekland hade konseljpresidenten Eleutherios Venizelos 5 mars avgått, då han inte mot kung Konstantin I :s motstånd kunnat genomdriva grekiskt deltagande i ententens anfall mot Dardanellerna. Återkallad till makten den 23 augusti efter seger vid nyvalen till parlamentet, hade han anmodat ententemakterna att genom trupplandsättning i Salonikipå grekiskt område komma Serbien till hjälp, men kung Konstantin I:s fredspolitik tvingade honom 5 oktober att avgå, och Greklands neutrala hållning försvårade i hög grad de i Saloniki landsatta fransk-engelska truppernas hjälpaktion åt det snabb förklaring av första världskriget ansatta Serbien.
Betänkligheter mot denna expedition föranledde 13 oktober franske utrikesministern Théophile Delcassé att avgå, och därav vållades kort därpå ministärombyte i Frankrike: Aristide Briand bildade 28 oktober ny ministär Briand själv utrikes- René Viviani justitie- general Joseph Gallieni krigsminister, "de ärorika gubbarna" Charles-Louis de Saulces de FreycinetÉmile CombesDenys Cochin och Jules Guesde ministrar utan portfölj.
I Storbritannien hade kravet på större energi i krigföring och ammunitionstillverkning lett till den liberala ministärens ersättande 3 juni med en koalitionsregering under H.