Linbanan Kristineberg-Boliden var en linbana på 96 kilometer som gick sträckningen Kristineberg — Boliden i Västerbottens län — Den byggdes ursprungligen för transport av koncentrat från Kristinebergsgruvan till omlastningen i Boliden och var då världens längsta linbana.
I Sverige rådde under andra världskriget brist på drivmedel och gummioch Boliden AB sökte ett alternativt sätt att frakta sligmalmen från sina gruvor till smältverket Rönnskärsverken. Mellan anrikningsverket i Boliden och Rönnskärsverken fanns dock redan järnvägså den delsträckan var redan löst.
Längst bort låg Kristinebergsgruvan och fågelvägen handlade det om dryga nio mil. Den enda befintliga landsvägen gick dock över Ruskträsk och Norsjö och var 14 mil lång. Visserligen hade bolaget lyckats att få en ny, spikrak, väg delvis dagens länsväg till stånd, men när kriget kom blev det för dyrt att köra lastbil.
Ett alternativ som utreddes var att anlägga en ny järnvägslinje från Bastuträsk över Norsjö till gruvan. Statens industrikommission föreslog att bolaget skulle bygga en mindre så kallad decauvillebanamen det alternativet föll på jämförelsen med en linbana; järnvägen skulle ta dubbelt så lång tid och tre gånger så många arbetare samt förbruka mycket av det dyrbara järnmaterialet.
Valet föll därför på linbanan och AB Nordströms Linbanor kontrakterades. År började planeringen, och efter många förhandlingar med markägare sysselsattes vintern — cirka man [ 1 ] med utsättning och markundersökningar. Ljuset från luftvärnsstrålkastare användes som riktmärke för att dra raka sträckor genom skog och mark.
Förutom arbetsklimatet innebar tjälen att myrmark kunde te sig som fast mark och positionen för en mängd stolpar fick ändras när det var dags att gjuta betongen under sommarmånaderna. En 40 meter bred gata höggs ut efter hela sträckan, för att undvika skador från fallande träd.
I april påbörjade Nordströms Linbanor sitt uppdrag att bygga en linbana från Kristineberg till Boliden. Cirka man engagerades för arbetet, Bolidenbolagets egna stod för vägarbeten och transporter, flera olika entreprenadfirmor anlitades för gjutningen och Nordströms skötte själva monteringen.
Vid Örträsk-stationen satte Nordströms linbanor upp huvudkvarter och den fick fungera som central för hela bygget. Tidigare hade linbanefundament byggts i trä eller järn, men de här banstolparna tillverkades helt i armerad betong.
Fastän järnbehovet hade halverats i och med valet av linbana framför järnväg, kom den begränsade tillgången på järn att sätta takten för hela bygget. Dessas höjd varierade mellan 8 och 38 meter. Upp till 21 meters höjd var stolparna solida, de högre var ihåliga.
De högsta stolparna fanns vid korsningen med Skellefteälvenoch hade invändig trappa och elektrisk Resor och flyg. Avståndet mellan masterna varierade mellan 11 och meter. Den höga arbetstakten ledde till strejk hos bespisningspersonalen, olyckor inträffade också: vid gjutning av en bock i närheten av Fårberg skadades två arbetare svårt, och den ene dog på väg till sjukhus.
Banan, som kostnadsberäknats till 13 miljoner kronor, [ 4 ] hade färdigställts 4 ½ månader före avtalad tid [ 1 ] till ett slutpris av cirka 20 miljoner kr.