Digerdödenockså kallad svarta döden eller den stora dödenvar en zoonotisk pandemisk sjukdom under medeltiden som i genomsnitt dödade var tredje person i Europa. Den allmänt accepterade teorin är att digerdöden var ett mycket omfattande utbrott av pest.
Kanske syftade detta på någon av de fysiska förändringar som skedde efter att en person hade insjuknat — antingen på bölderna eller på fläckarna som kunde uppträda i ett senare stadium av sjukdomsförloppet. Alla de tre formerna av pest — böldpest, lungpest och blodpest — förekom under digerdöden.
Dödligheten i böldpest varierade mellan 30 och 70 procent medan den vid de båda andra formerna var nära nog hundraprocentig. Detta pestutbrott började i Kina och spred sig sakta västerut via de handelsvägar som etablerats och som var en länk mellan öst och väst.
År var pesten framme i Egypten och Syrien för att via Krim nå Europa. Våren anlände pesten till Konstantinopel och på hösten nådde den Messina på Sicilientroligen tillsammans med två fartyg från Kaffa på Krim. Upp till 25 miljoner personer kan ha dött i Europa, [ 2 ] och 75 miljoner globalt.
Pesten orsakas av bakterien Yersinia pestis. Att sjukdomen fick sådan spridning och så hög dödlighet ska ha berott på miljöförändringar med kallare klimat och mycket regn samt krig med undernäring som följd, snarare än förändringar som gjort bakterien mer aggressiv.
Enligt arkeologer kan det vara 50 offer som hade begravts där efter digerdödens utbrott. Analyserna visade att de testade personerna bar på pestbakterien. Isotophalterna i skelett och tänder tyder också på att många var undernärda.
Pesten antas ha spridits både från människa till människa och via infekterade loppor. Fram tills rätt nyligen ansågs det etablerat att loppan ifråga var Xenopsylla cheopissom i huvudsak livnär sig på råttor. Undersökningar under talet tyder dock på att loppan ifråga snarare kan ha varit Pulex irritanssom livnär sig på människor.
Yersinia pestis har tidigare antagits spridas via pestloppan Xenopsylla cheopissom angriper gnagareframförallt råttor men också hamstrar och ekorrar. På medeltiden var det främst svartråttan som var värd för loppan, den kallas också för hus- eller skeppsråtta och levde i nära anslutning till människor.
Bakterien överförs till människan antingen genom bett från en infekterad loppa, eller genom direktkontakt med ett annat infekterat värddjur, såsom en råtta eller en annan människa. Loppan angriper inte i första hand människan, men om loppans värddjur dör sjunker dess kroppstemperatur och blodet koagulerar och loppan söker sig då till en ny värd.
Den nya värden är oftast en annan råtta, men i en trång miljö med många infekterade råttor är sannolikheten hög att en del loppors nya värdar istället blir människor. När bakterien väl infekterat människor överför dessa snabbt smittan till andra genom hostningar, kräkningar eller nysningar.
Yersinia Pestis påverkar även loppan själv. Bakterien sprids från infekterade loppor till värddjur, och sedan till friska loppor via infekterade värddjur. I loppan förökar sig bakterien tills den blockerat hela loppans mag— och tarmkanal och den allt hungrigare loppan biter då fler och fler offer, vilket också är den bidragande faktor till den snabba spridningen av pesten.
Nyare teorier gör gällande att spridningen av Yersinia pestis — och därmed pesten — inte skulle ha skett via Xenopsylla cheopsis. Istället antas människoloppan Pulex irritans ha fört pesten från människa till människa.