Anknytningsteorin är ett psykologiskt kunskapsfält som har sitt ursprung i John Bowlbys arbeten från talet och framåt. Enligt anknytningsteorin är de nyfödda barnen "genetiskt förprogrammerade" till att knyta an till sina föräldrar.
Detta för det evolutionära syftet att skydda barnet från fara och öka dess överlevnadsmöjligheter. Anknytningsutvecklingen går igenom ett antal faser där barnet från den första tiden inte skiljer ut sina omvårdnadspersoner till att det efter hand börjar visa preferenser för dem som det haft mest kontakt med.
Vid ett års ålder har anknytning utvecklats till strävan att upprätthålla fysisk kontakt med de primära anknytningspersonerna. Hur anknytningen utvecklas kommer att prägla individens relationer genom hela livet, menar Bowlby. Anknytning ses då istället som en av många saker som kan tänkas påverka utvecklingen.
Ett problem med begreppet är att underlaget för att säga något om ett anknytningsmönster är en individs beteenden i relationer. När personens anknytningsstil sedan används för att förklara varför personen beter sig som den gör i relationer så är detta ett cirkelresonemang : beteendet förklaras med en egenskap som definieras av just detta beteende.
Anknytning är i sin psykologiska betydelse ett begrepp som utvecklats av psykiatern och psykoanalytikern John Bowlby. Bowlby bedrev bland annat studier på ungdomar som hamnat på kant med tillvaron. Vad de hade gemensamt var mycket ofta problematiska relationer till sina mödrar.
Han studerade också barn som vid sjukhusinläggning på talet lämnades utan kontakt med sina föräldrar under flera veckor, och hur detta påverkade dem. Vid denna tid var den dominerande åsikten att barns relationer till sina föräldrar var en biprodukt av att de förknippades med mat, och Bowlby gjorde en viktig insats för att visa på betydelsen av barnets unika, oersättliga relationer till sina omsorgspersoner.
John Bowlby var mycket aktiv inom det brittiska psykoanalytiska sällskapet under och talen. London var vid denna tid en av psykoanalysens huvudstäder. Starka spänningar hade uppstått mellan Anna Freud och Melanie Klein och en tredje "oberoende" grupp, som ofta benämns som "den brittiska objektrelationsskolan " bildades.
Hit anslöt sig Bowlby. Hans fokus låg på det motivationssystem som låg bakom utvecklingen av känslomässiga relationer. Det hade uppstått oenigheter kring metateorin mellan Bowlby och de mer etablerade företrädarna inom psykoanalytiska sällskapet. Bowlbys tankar kring vad förluster och separationer tidigt i livet leder till för olyckliga konsekvenser kom i konflikt med huvudfårans betoning av fantasins inflytande.
Men också det att Bowlby ville ställa högre krav på den psykoanalytiska teorins antaganden och göra dem mer förenliga med vetenskapliga landvinningar inom angränsande områden som framför allt evolutionsbiologi och kognitiv psykologi blev skiljelinjer.
För sina ställningstaganden kring detta fick han utstå mycket kritik av många av sina dåtida kollegor. Bowlbys kollega och efterföljare Mary Ainsworth bidrog till anknytningsteorin genom att på talet empiriskt börja studera olika typer av anknytningsstrategier som barnet använder, beroende på relationen till sina anknytningspersoner.
Detta visade hon också vara relaterat till föräldrarnas sensitivitet och respons på barnets signaler under det första levnadsåret. Mary Main och hennes kollegor utvecklade på talet anknytningsforskningen till att behandla föräldrars anknytningsförmåga och relatera den till deras omsorgsförmåga.
Hon utvecklade en så kallad semistrukturerad intervju"Adult Attachment Interview" AAIsom avsåg att kunna Barn och Familj en förälders förmåga till omhändertagande, grundat på dennes egen anknytningshistoria.