Hur våra föresatser kommer till kan se väldigt olika ut. Ibland bottnar de i att vi vill vara precis som någon förebild, ibland våra egna föräldrar. Det är förstås väldigt positivt om du har en så ljus bild av din egen uppväxt, men det kan vara värt att tänka på att ditt barn kanske inte alls kommer vara som du var när du var barn.
Det krävs ju nämligen två för en relation. Ibland innebär det precis tvärtom, att du lovar dig själv att inte göra om dina egna föräldrars misstag. Det kan också vara klokt, du vet ju själv vad du inte for så bra av. Men ibland har vi en tendens att överkompensera.
Bara för att vår egen förälder jobbade väldigt mycket så kanske det inte krävs att vi själva blir en hemmaförälder. Hur vi tänker kring vårt föräldraskap har också en hel del att göra med hur vi fungerar generellt, det vill säga hur vi tacklar även andra situationer.
I dagens samhälle finns ett väldigt stort fokus på att vara lyckad, och på att prestera bra. Den här tendensen förstärks dessutom om man tillbringar mycket tid på sociala medier, eftersom vi där mest får ta del av andras till synes lyckade liv.
Väldigt många utmattningsdepressioner och annat psykiskt lidande bottnar i att många har en prestationsbaserad självkänsla. En sådan gör att vi har svårt att känna oss nöjda och tycka om oss själva om vi inte lever upp till våra ideal, som ibland kan vara så högt ställda att de är nästan omöjliga att leva upp till.
Paradoxalt nog så bryr sig inte ditt nya barn det allra minsta om dina prestationer. Hen kommer inte att klandra dig för att smakportionerna inte är stavmixade av dig, av hemodlade, ekologiska grönsaker. Inte heller kommer hen att rynka på pannan över diskberg eller dammråttor i hörnen.
Ditt barn kommer inte heller att anklaga dig för att ha bristande kunskaper om lågaffektivt bemötande om du blir arg när hen har kastat potatismos över hela golvet. Faktum är att det är något helt annat att vara förälder än att vara pedagog. Alla de råd som föräldrar översköljs av ifrån oss barnexperter är förstås välmenade.
Men ofta handlar de om att lösa problem, om och när sådana har uppstått. Det är inte så att föräldrar behöver ha metoder och verktygslådor för att klara av vardagen tillsammans med sina barn. Tvärtom kan alltför mycket fokus på att göra rätt ligga som ett hinder mellan dig och ditt barn i det som verkligen är viktigt, att ni ska mötas känslomässigt och förstå varandra.
Att vara förälder är att vara en hel och levande människa för ditt barn. Att du går in i relationen på riktigt, med hela ditt känsloregister, alla dina tankar och dina erfarenheter. Det innebär att du ibland gråter, ibland blir arg, ibland beter dig barnsligt och ibland inte orkar.
För det är sådana vi människor är. Barn klarar av vuxnas känslor.